Tid

Tiden passerar snabbare än vad man tror. Om bara någon dag har det passerat sex månader sen Lilla X lämnade jordlivet. Jag är rädd för att man ska glömma. Jag är inte rädd för att man ska glömma honom, för hans tid på jorden kommer ingen av oss att glömma. Jag är däremot rädd för att glömma smärtan. Den olidliga smärtan. Men hur skulle jag kunna glömma den? Den brände innanför bröstet, jag trodde aldrig den skulle försvinna. Ibland kommer den tillbaka, bränner och påminner mig om det som hänt.

Jag är också rädd att Lilla X föräldrar ska tro att vi håller på att glömma deras fina son. Varje gång jag glömmer tänka på honom, t ex på dagen han föddes eller dagen han lämnade oss, så blir jag arg på mig själv. Hur kan jag glömma? Jag ska alltid minnas honom, min brorson.

Tårar

Jag grät när han föddes, för jag visste att det var alldeles för tidigt. Sen byggdes hoppet upp. Alla sa att han var så stark, vår lilla x. Han var en tuff kille, han skulle klara detta. Vi var alla så glada.

Jag grät när han fick infektionen när han var nästan två veckor gammal, för då brast hoppet lite. Tårarna rann okontrollerat ändå, för nu mådde vår lilla kille inte så bra längre. Och det blev inte bättre..

Jag grät inte när jag fick meddelandet att han inte klarat sig. Då gjorde det ont istället. Något brast inom mig. En sådan smärta har jag aldrig varit med om tidigare. Det är det värsta jag någonsin varit med om, och jag önskar inte någon en sådan smärta. Jag låg i fosterställning hela dagen. Men hur kan jag berätta det när jag vet att lilla X föräldrar måste ha mått så mycket värre? Jag måste vara stark.

En liten kämpe

Hej.

Jag är faster till Lilla X, den lilla kämpen som var så stark att både läkare och barnmorskor förundrades. Det enda som kunde sätta stopp för hans framfart var en infektion..

I denna bloggen vill jag få fram mina känslor över lilla X bortgång. För att bearbeta det som har hänt. Jag vill berätta hur känslorna är för en anhörig till ett par som förlorat sitt barn, sin guldklimp, sin älskling. Jag vill få fram hur sorgen påverkar mig, även om min sorg aldrig har kunnat, kan eller kommer att kunna jämföras med föräldrarnas.