Tårar

Jag grät när han föddes, för jag visste att det var alldeles för tidigt. Sen byggdes hoppet upp. Alla sa att han var så stark, vår lilla x. Han var en tuff kille, han skulle klara detta. Vi var alla så glada.

Jag grät när han fick infektionen när han var nästan två veckor gammal, för då brast hoppet lite. Tårarna rann okontrollerat ändå, för nu mådde vår lilla kille inte så bra längre. Och det blev inte bättre..

Jag grät inte när jag fick meddelandet att han inte klarat sig. Då gjorde det ont istället. Något brast inom mig. En sådan smärta har jag aldrig varit med om tidigare. Det är det värsta jag någonsin varit med om, och jag önskar inte någon en sådan smärta. Jag låg i fosterställning hela dagen. Men hur kan jag berätta det när jag vet att lilla X föräldrar måste ha mått så mycket värre? Jag måste vara stark.