Tid

Tiden passerar snabbare än vad man tror. Om bara någon dag har det passerat sex månader sen Lilla X lämnade jordlivet. Jag är rädd för att man ska glömma. Jag är inte rädd för att man ska glömma honom, för hans tid på jorden kommer ingen av oss att glömma. Jag är däremot rädd för att glömma smärtan. Den olidliga smärtan. Men hur skulle jag kunna glömma den? Den brände innanför bröstet, jag trodde aldrig den skulle försvinna. Ibland kommer den tillbaka, bränner och påminner mig om det som hänt.

Jag är också rädd att Lilla X föräldrar ska tro att vi håller på att glömma deras fina son. Varje gång jag glömmer tänka på honom, t ex på dagen han föddes eller dagen han lämnade oss, så blir jag arg på mig själv. Hur kan jag glömma? Jag ska alltid minnas honom, min brorson.